LONE HØRSLEV

TEKST: DISA JANFALK
FOTO: DITTE KRISTINE KJÆR

Läslust, Virgina Woolf och konsten att rulla en snöboll  

Författaren Lone Hørslev om hur man måste spåra ur för att hitta rätt väg, om ordlekar och kärleken till språket. 

Efter bara en kvarts cykeltur på gator kantade av honungsdoftande syren och fläderblom ankommer vi till Valby. Det är nerförsbacke nästan hela vägen. Det känns som om vi är ljusår från Köpenhamn, i ett danskt Macondo, där tiden tycks gå lite långsammare, majsolen lysa lite varmare och människorna vara lite lyckligare. 

Vi klättrar upp för en ringlande trappa och möts i dörren till lägenheten på fjärde våningen av ett fast handslag. En lika säker stämma upprepar

”Lone.” ”Lone.” ”Lone.” ”Lone.” 

fjorton gånger, allt vartefter en uppspelt borupselev träder över tröskeln och presenterar sig. Efter att uppmanats att behålla skorna på smyger vi försynt in i Lones vardagsrum. På tå tassar vi, i ett försök att dölja vår stegrande nyfikenhet. Våra ögon och öron är stora som vargens i sagan om rödluvan. Nu ska vi få veta. Äntligen. Hur man egentligen bär sig åt för att bli författare. 

Över den snirkliga och, på grund av sin höjd, något instabila stapeln böcker på soffbordet hänger en lampa i neonfärger. På ena väggen sitter en hjorttrofé uppspikad och i soffan trängs vi med mjukisdjur och fluffiga kuddar. Hon tar till orda, vi håller andan. 

”Jag arbetar med att skapa illusioner” säger Lone Hørslev och blickar ut över höjskoleeleverna som barrikaderat hennes soffa, matbord och golv ”det handlar om att bjuda in någon i sitt universum och sedan inte sparka ut läsaren under berättelsens gång.”

”Att skriva kräver inte mycket plats”, fortsätter Lone och pekar in mot sitt kontor, ”bara ett litet rum att fördjupa sig i egentligen.” 

”Men när min son är hos sin pappa åker jag ändå ofta iväg någon annan stans. Här hemma är det alltid något som kommer emellan. Det tillkommer dock en himla massa administrativt arbete när man är konstnär”, tillägger Lone med ett skratt, ” är det bra att ha ett kontor.”

Jag kommer till att tänka på Virginia Woolfs bok ”Ett eget rum” och blir inte förvånad då jag upptäcker att en kvarts hylla är dedikerad till just nämnda författarinna. 

”Om ni bara ska läsa en enda bok i hela ert liv så skulle jag rekommendera Mrs Dalloway”, säger Lone senare och berättar i samma andetag att hon blir oerhört inspirerad av annan litteratur.

”För mig infann sig först lusten att läsa, och efter att ha slukat jag-vet-inte-hur-många böcker satt jag där med en sprängande iver att skriva.”

Bakom soffan där vi sitter stoltserar en bokhylla som inger respekt. När vi kommenterar det överväldigande antalet svarar Lone att det här är väl ingenting. 

”Jag har varit tvungen att rensa mycket. Där jag bodde förut, hade vi massvis av bokhyllor, som stod parallellt på skenor så att man kunde skjuta runt dem. Vi fick plats med hur mycket böcker som helst.”

Lone berättar för oss att innan hon började skriva hade hon en idé om att hon var målare. Eller, som hon själv säger med ödmjuk självdistans. 

”Jag betalade i vart fall ateljéhyra och levde i illusionen om att jag var konstnär, även om jag sällan faktiskt målade något.” 

För att ha råd att leva lite arbetade Lone också extra som tågvärdinna. Hon sålde smörgåsar, kaffe och chokladbitar på en vagn hon drog runt i kupéerna medan hon såg de danska slätterna passera i gepardfart utanför fönstret. 

På tåget mot X hade Lone en ovanlig kund, nämligen den flamboyante Jens Jørn Thorsen. Känd och ökänd från TV. Lone visste att hon var tvungen att prata med honom. En livs levande konstnär! Hon fattade mod, tog ödet i kragen och tjuren vid hornen, och rullade över sin trolley fram till den leopardbyxprydde Thorsen. 

”Jag vill gärna bli konstnär! Vad ska jag göra?” kastade Lone fram. 

Måla en tavla varje dag, i trettio dagar i sträck, var det raka svar hon fick. På så vis skulle hon skapa sig en produktion och kunna definiera vad hon egentligen sysslade med, enligt Thorsen. 

”Det kommer ju aldrig att ske, minns jag att jag tänkte” säger Lone ”Det fick mig att inse att måleriet nog inte var för mig.” 

Lone kände att det var dags att pröva något helt vilt och nytt. Hon hade ett stort behov av diskutera litteratur med andra som var lika fascinerade av det som hon. Hon sökte till skrivarkursen på Testrups Höjskole och kom in.

”Jag har aldrig varit intresserad av att bara göra det jag vet att jag är duktig på. Jag måste sätta mig själv på spel och göra något nytt och farligt, så att jag är lite sårbar.” förklarar Lone. Hon tillägger att känslan när man vågat satsa och kommer ut på andra sidan är alldeles, alldeles underbar. 

Att skriva varje dag, blev sedan, tvärt emot vad måleriet varit, inte ett tråkigt måste, utan ett behov. Något livsviktigt. Som Lone inte kan vara utan.

Studierna på Testrups resulterade senare i en Bachelor i Dansk Litteratur på RUK och år 2001 gav hon ut sin första diktsamling ”Tak”. 

”Mina dikter är ett självporträtt som jag hela tiden skriver vidare på. Jag tror också att de säger något allmängiltigt om hur det är att vara människa, med utgångspunkt i mig.”

Lone antogs vid Författarskolan i Köpenhamn samma år och resten är historia. Ytterligare 4 diktsamlingar och 3 romaner (med ännu en i ugnen). Förutom sitt författarskap har Hørslev dessutom två olika musikprojekt med vännerna Mads Mouritz och Solveig Sandnes, där hon skriver texterna.

Bokstäver och ord är hennes råmaterial. När hon skriver vet hon sällan vart det bär. Hon liknar skrivprocessen vid att rulla en snöboll. Den blir större och större och när den väl fått upp farten kan man inte kontrollera vilken riktning den tar. 

”Jag försöker alltid överraska mig själv och tar aldrig den lättaste vägen” säger Lone ”Om du vill berätta att det är fint
väder, skriv då inte att ”Solen skiner.” utan lek med språket och försök säga det på något annat sätt.”

”När jag kört fast brukar jag bara slänga in lite djur. De inspirerar mig. En räv eller ett par kaniner får alltid fart på historien.” 

Vi cyklar hem genom idyllen, uppför nu och man hör nästan hur knoppar exploderar kring oss. Pollentjockt huvud gör det svårt att sammanfatta allt som sagts. En sak är i alla fall säker. Man måste hoppa på tåget, även om man inte vet vart man ska.


lone hørslev1

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s