Josephine Philip är musikern och impro-sångerskan bakom band som JaConfetti och Darkness Falls. Hon har varit aktiv artist i hela sitt vuxna liv, turnerat runt Europa och bland annat samarbetat med Trentemøller. Nyligen medverkade Josephine i konserter med den experimentella kvinnokören Kourage, som precis har avslutat sina föreställningar på Den Kongelige Teater.
Vi på MOB anländer till Josephine Philips studio Islands Brygge en solig novembermorgon. Komplexet som studion ligger i rymmer även replokaler, konstnärsateljéer och en möbelverkstad, vilket skapar en märkbart kreativ atmosfär. Asfaltsplanen mellan husen är sprucken och dekorerad av fimpar och trendiga cyklar. Kalla vindar letar sig innanför kragen och vi gläder oss åt att komma in – när besöket plötsligt tar en oväntad twist. En avbruten nyckel i låset gör att vi får vänta utomhus på att låssmeden ska komma till undsättning. Men vad gör det, när vi kan påbörja samtalet redan nu. Josephine Philip möter oss med utstrålning av kreativitet och lugn, och man tvivlar inte på att här står en person med stor erfarenhet.
Till slut får vi komma in och värma oss med en kopp kaffe i . Studion delas med Ida Lindgreen, andra halvan av bandet Darkness Falls. Det projektet och många fler ska vi nu få höra om, när Josephine tar med oss på en inblick i såväl upp- som nergångarna i sitt liv.
Josephine, hur upptäckte du att du vill hålla på med musik?
Jag upptäckte sången redan som barn, när jag skulle lära mig spela gitarr och min lärare ville att jag skulle sjunga till. Då visade det sig att jag var bättre på sången än på gitarren.
Efter gymnasiet gick jag på musikhøjskolen Den rytmiske højskole, där intresset utvecklades. Jag var intresserad av reggae- och ska-musik, en genre som på den tiden – precis som stor del av hela musikscenen, tyvärr – var helt mansdominerad. Då fick jag och fem andra tjejer idén att bilda ett kvinnligt ska-band. Bandet hette Favelachic och var mitt första större musikprojekt.
Under samma period gjorde jag även egna samarbeten med olika DJs, där jag sjöng över deras musik. Jag minns första gången jag skulle prova att sjunga med en DJ – det var på en klubb klockan var tre på natten, jag fick en mikrofon i handen och hade ingen aning om vad DJn skulle spela… Efter det har jag aldrig varit rädd för att stå på scen och improvisera!
Många av dina musikprojekt skiljer sig ganska mycket åt. Darkness Falls låter helt annorlunda än din föregående duo JaConfetti, och körprojektet Kourage är i sin tur en helt annan grej. Vad beror det på?
Jag har alltid varit äventyrslysten och tror på att om något inte är roligt, så ska man inte göra det. Sedan har projekten löst av varandra naturligt av att jag träffat någon som vill precis samma sak som jag, vi skapar något tillsammans och så länge det känns bra så fortsätter vi.
Darkness Falls föddes ur att jag längtade efter något mer innerligt och ärligt, mer som jag, i kontrast till lekfulla JaConfetti. Jag ville göra min egen grej, helt utan kompromisser – och strunta i om jag tjänade pengar på det. För mig är det viktigt att göra något som ger mig mening. Nu har jag precis påbörjat min soloskiva. Det är väldigt spännande och utmanande, eftersom jag aldrig har jobbat helt själv tidigare.
Du har följt en ganska rak väg karriärsmässigt, och kunnat göra det du helst vill – musiken – genom hela ditt vuxna liv. Hur lyckas man egentligen med det?
Periodvis har jag känt mig väldigt tursam, det har varit som att allt bara flutit på! Speciellt i perioden med JaConfetti. Det var åren precis innan finanskrisen 2008, och plötsligt kunde man få pengar för konsten. Vi fick helt fria händer av skivbolaget och utnyttjade det till max – vi kunde byta kostym åtta gånger under en show.
Men självklart har det också funnits kämpiga perioder. Det är svårt att leva på musiken, och att leva med den. Jag har kriser när jag tänker: ”vill jag över huvud taget vara musiker, eller ska jag göra något helt annat?”. Då får jag försöka ta mig genom den perioden av tvivel, ha ett öppet sinne och vänta på att komma in i flowet igen. För att få in pengar har jag även jobbat som speaker och gjort barnfilm, vilket också varit jättekul.
Till sist – har du något råd till oss, boss to future boss?
Det är viktigt att förväntnings-avstämma med sig själv. Ta en stund och tänk: vad vill jag, och hur kommer jag dit? Allt är möjligt, det kräver bara hårt arbete!
JOURNALIST: ELSA FELICIA SVEDIN // FOTO: ALVA RAVN LANGE-NIELSEN // VIDEO: LAURA KÄEHNE
myownbosscph.com 